supertrevlig resturang:I går var vi på libanesisk resturang på Agnegatan. Ett jättetrevligt stället, mycket folk och god mat. Först ville dom inte släppa in´mej och min ledarhund, men när jag hade visat dom mitt tjänstehundskort gick det bra. Det är ganska ovanligt faktiskt, det brukar vara så att om dom inte vill släppa in oss, så vill dom inte heller ta till sej någon information och här i sverige får man fortfarande neka folk med ledarhund att komma in på resturanger...Men här gick det alltså bra och vad GOTT det var!!!Men när jag gick hem så tänkte jag på vad patetiskt det är att jag blir så lycklig över att bli insläppt, när det egentligen borde vara en självklarhet.

Och hur har nu det här gått till??? Har inte jag friår? Nu finns det i alla fall saker i min kalender fram till slutet av oktober... Så skulle jag väl inte göra...

nya äventyrJa, i går var det dags igen, hunden och jag var ute på nya äventyr. Vi började som vanligt på Norrmärarstrand, fast nu gick vi in mot stan. Egentligen hade jag tänkt att vi skulle gå till stadshuset och sen hem igen förbi klara sjö och så, men det blev fel nån stans på vägen och det var ju så fint väder, så jag tänkte att va fan...Vi gick och gick. efter en lång lång stund kom vi fram till en massa bänkar och på bänkarna satt en massa turister. Ursäkta, sa jag till en av dom, vart kommer jag om jag fortsätter rakt fram? I sjön, sa hon, fast på danska...Ja, jag frågade vidare och vi fortsatte vår jättelånga prommenad. Efter ett tag ringde jag min pojkvän, som är lugn, metodisk och tålmodig. Vi försökte tillsammans räkna ut var jag befann mej, jag försökte förklara hur det lät där jag var och han försökte gissa... Alltså, det här var menat som ett äventyr, annars hade jag helt enkelt frågat någon , men det är ju ingen sport. Det kan man göra sen när man verkligen vill hem.Ja, så vi fortsatte, men nu hade min hund tröttnat. det visade hon mej genom att leta upp bänkar hela tiden, där hon tydligen tyckte att vi skulle vila oss. Sagt och gjort.Nu satt jag på en bänk och försökte gissa, jag hörde båtaar, en kyrkklocka, nån guide som pratade i en skrällig högtalare, bilar som åkte på kullersten... Jag funderade på att ta en bild med min mobil och skicka den till någon som skulle kunna berätta var vi satt, men då hade det ju varit smidigare att fråga någon, och det var jag inte mogen för ännu, hunden sov. Har ni tänkt på att när folk pratar i mobiltelefon så brukar dom nästan alltid börja samtalaet med att berätta var dom är... Alltså satt jag och lyssnade efter någon som pratade i sin mobil, men hörde ingen.När hunden hade vilat sej klart, bestämde jag mej för att äventyret fick vara slut för den här gången. Vi gick iväg och hamnade genast mitt bland en massa caffébord och där frågade jag efter närmaste t-bana. En tjej följde med oss en liten bit tills vi kände igen oss. Då var vi i Kungsträdgården...Nu har jag vissa planer på att skaffa mej en gps. Det skulle onekligen underlätta, men det skulle inte alls bli lika spännande...

Ibland, när jag har gott om tid och är på bra humör, brukar jag gå en äventyrsprommenad med min ledarhund. Det går till så att hon får bestämma hur vi ska gå, sen när jag vill hem igen, börjar äventyret, var är vi någonstans och hur ska vi ta oss hem?En dag, gick vi s:t eriksgatan ner till norrmälarstrand. Där brukar vi svänga till vänster, men den här dagen ville min hund gå till höger, så då gjorde vi det. Ganska länge hade jag koll på var vi befann oss, full fart genom badplatsen i rålis... men sen hade jag ingen aning... Vi gick och gick, snarare sprang faktiskt, för det gör min hund när hon är glad, och plötsligt var vi på en berghäll, nedanför var det vatten, ovanför var det en bro tror jag, ingen stig... Hjälp, tänkte jag, nu måste vi vända, nej, sa min hund, jag törs inte, jag tänker stå alldeles still här...I sånna lägen undrar man ju varför man ger sej ut på sånthär. Jag satte mej ner, det gjorde hunden också, och så tänkte jag att här kan vi inte sitta, för snart kommer någon att ringa till polisen och säja att någon med ledarhund behöver hjälp och det skulle vara förfärligt pinsamt... Sen tänkte jag att om vi kunde gå hit så måste vi ju kunna gå härifrån också så jag sa till min fegis till hund att vända och gå tillbaka, det gjorde hon under protest.vi hittade en bänk och pustade ut och sen frågade vi oss fram en bit, tills vi hittade 62.ans hållplats och kunde åka hem till fridhemsplan igen, då var vi i Kristineberg...Det var ganska skönt att komma hem, det tyckte vi båda två, men spännande var det.

och varför skulle det fungera??Varje gång jag ska in eller ut ur något som helst byråkratiskt system blir det krångel. Jag har aldrig varit med om att det flyter, så varför skulle detfungera med friåret...det började direkt. Det gick inte att registrera min friårsansökan hos arbetsmarknadsverket eftersom jag var registrerad som funktionshindrad där...Jo, för friårsplatserna är i första hand till för sånna som har svårt att komma in på arbetsmarknaden, personer med funktionshinder till exempel och nu var jag liksom i fel ände av allt det här. Jag behövde inte en friårsplats, jag ville ge bort en och det klarade inte systemet...Tjejen på arbetsmarknadsverket kom till slut på att hon kunde använda faxen i stället för datorn och då skulle allt fugera trodde hon, men jag har ju varit med förr...altså hade jag räknat med att ersättningen man ska få inte skulle dyka upp, lagt undan lite pengar och så... Därför blev jag väldigt överraskad när jagupptäckte att jag ska få lön som vanligt den 25:e... Ett tag funderade jag på att låta dom skylla sej själva och kvittera ut både lön och friårsersättning,men jag vågade inte...Alltså betalar jag snällt tillbaks min lön.Nu skulle det ju inte förvåna mej om jag blir utan alltihop i stället...Som sagt, varför skulle det fungera?

Saker jag är rädd för:våran justitsieminister,echelon,sopspionerskatteve
rketstora fåglarväktarepoliserfönsterkuvär

var ska jag vara...Det här blir krångligt, hur ska jag göra när jag åker buss... Jag måste sitta där fram, eftersom jag behöver en handikappplats till mej och min ledarhund, jag får inte sitta där om jag vill prata i min mobil, men jag vill prata i min mobil och jag måste vara där man inte får det. Vad skäll jag kommer att få!!! Hjälp! och i en del vagnar kan det vara mobilförbud lite var som helst, och min hund ser i och för sej bra, men kan inte läsa. Det räcker väl med att folk bråkar om att vi ibland hamnar på hundförbudsplatser, Jag skulle ju kunna skita i alla dessa regler om det inte var för att jag tycker så illa om att folk skäller på mejJag är riktigt, riktigt trött på vårt samhälle som vill dela upp folk i grupper: funktionshindade där, barn där, pensionärer där, invandrare där, unga vuxna, övre medelåldern... Pinsamt. Jag vet förresten ingen människa som bara är en sort och det är ju tur...

och vad ska jag göra på mitt friår då? Ja, det frågar nästan alla och dom blir jätteförvånade, nästan arga en del, när jag säjer att jag inte ska göra något särskilt, fast det ska jag ju, jag ska läsa, skriva och spela och försöka bli social igen. Det känns som om jag mest har sovit när jag inte har jobbat och jag har inte orkat vara särskilt trevlig... Men det där sista, att vara trevlig, det måste jag nog öva mej på. I dag, t ex, har jag varit på barnkalas och varit otrevlig mot värdinnan... dom där bromsarna jag hade förut, dom är liksom borta, jag säjer helt enkelt vad jag tänker och det måste man ju inte göra jämt...Hittills har jag i alla fall mest ägnat mej åt att städa och göra i ordning för min inneboende som kommer snart.