nu sitter jag på en kall bänk vid karlbergskanalen. Det märks att det har blivit vår, massor av folk. Kul!

Jo, i morgon ska vi ju på möte för att kanske få fortsätta med vårt boliviaprojekt. Då vore det ju bra att få koncentrera sej på det, men vad gör jag...Jag bekymrar mej för helt fel saker. Innan mötet börjar ska vi träffas på slussen och äta lunch. Bekymmer nummer ett: Vi kommer inte att bli insläppta nånstans på grund av min ledarhund. som ni redan vet har resturangägare rätt att diskriminera personer med ledarhund. Jag får alltså en klump i magen och tänker att då blr det obehagligt även för dom andra som är med och krångligt och så är det mitt fel... Bekymmer nummer två är själva mötet, tänk om ledarhunden inte får vara där, då blir det tjafs och vi kanske gör ett dåligt intryck och...Men visst är det förjävligt ändå, att min ledarhund som ger mej så mycket frihet och lycka att det känns som om jag har vingar, ska orsaka såhär mycket oro bara för att vårt samhälle är så otillgängligt och stängt för människor med ledarhund. Visst är det knäppt att jag, som har hittt världens bästa hjälpmedel ska tänka att det är jag som är besvärlig och krånglig. varför kan inte vårt samhälle vara så öppet och tillgängligt för alla att jag kan få använda detta hjälpmedel som ger mej vingar lch lycka, och hur ska jag kunna koncentrera mej på det arbete jag ska göra när det är såhär